Begreppet hållbart mode används ofta i kommunikation idag. Tolkningen av dess innebörd varierar dock, troligen beroende på intresse, yrke och kunskapsnivå. Konceptet kan uppfattas som svårt att förstå på grund av dess abstrakta beskrivning och den låga möjlighet att bedöma ett plaggs direkta miljöpåverkan. Så, hur beter man sig på ett hållbart sätt som privatperson eller som producent?

flera definitioner av ”hållbart mode”

Vissa skulle, med bakgrund av ökande konsumtion och främjande av ”fast fashion”, uttrycka det som en oxymoron. En del uttrycker att det handlar om att producera kläder på ett miljömässigt och socioekonomiskt hållbart sätt, men också att det handlar om att konsumera på ett mer hållbart sätt, vilket inkluderar beteendemönster och attityder. Hållbart mode handlar också om att sträva efter en cirkulär ekonomi, det vill säga möjligheten att hålla värdekedjan stängd i ett kretslopp – detta genom att använda biologiskt baserade material från hållbart förvaltade resurser eller genom återvinning.

Att uppnå systemiskt hållbara förändringar inom modebranschen är en utav de viktigaste hållbarhetsutmaningar i vår tid. Denna förändring är som ett gigantiskt pussel, där alla delar måste omformas, hitta nya matchande bitar och inom sin tid möjliggöra att en ny design träder fram.

”I porträtteringen av en hållbar framtid, kommer vi att få nya perspektiv på våra plagg. Att visa respekt för plagget blir den gyllene biljetten för hållbarhet; att möjliggöra lönsamma system, vanor för hållbar konsumtion och en produktionsprocess (inklusive återvinning) som är cirkulär. Istället för att tjäna pengar enbart via engångsinköp, handlar det om att skapa ytterligare värde genom hela värdekedjan. ”

”Genom att bära mode uttrycker vi vilka vi är och vår syn på världen. Om dagens mode handlar om att uttrycka vårt stöd till ohållbar konsumtion, beteende och okunskap, så är imorgon ett kraftfullt verktyg för att sprida kunskap om hållbarhet och cirkuläritet.”

varför

Mode möter allvarliga miljömässiga och sociala utmaningar globalt. Konsumtionen drivs av befolkningstillväxt och ekonomisk utveckling. Världens befolkning förväntas uppgå till 9,2 miljarder år 2050 och antalet medelklasskonsumenter förväntas tredubblas fram till 2030. De ökade volymerna inom mode innebär att den redan betydande miljöpåverkan från modebranschen ökar, särskilt från användningen av vatten och kemikalier i odling och bomullsproduktion. Innovativa lösningar behövs därför för att lösa eller förbättra de miljöfrågor som är av största vikt (vatten, energianvändning, klimatförändringar och giftiga kemikalier).

Den globala strävan efter en hållbar textilfiber är en aktuell utmaning för modebranschen med massor av frågetecken som fortfarande är obesvarade. Hur, när och för vad kan återvunna fibrer användas? Vad är det tekniska utförandet av de ”nya hållbara fibrer” som marknadsförs i dag? Är vi säkra på att dessa fibrer håller högre hållbarhetsnivå än de gamla alternativen? Som konsument – Hur kan jag agera hållbart och vad kan jag förvänta mig från producenterna för att möjliggöra hållbara åtgärder? Hur kan samhällets stötta med policys eller stödja textilinsamlingssystem för återvinning? Hur kan en producent fortfarande generera vinst i en värld med mer återanvändningsfokus? Vilka typer av nya affärsmodeller kan visas? Och hur kommer dessa att bli attraktiva för konsumenterna? Hur säkerställer vi att ”close the loop”, det vill säga stänga systemet, och vad gör vi med utslitna avfall? Frågorna är många och det finns ingen enkel lösning. Att omvandla ett system kräver tid, engagemang och fokus.

cirkulär ekonomi

Visionen av denna förändring är guidad av konceptet ”cirkulär ekonomi”. Istället för dagens linjära struktur där varje affärs- och produktionsprocess är optimerad för att vara individualiserad, fokuserar cirkulär ekonomi på hur man kan maximera processen kollektivt och säkra en så låg miljöpåverkan som möjligt. Detta innebär resursminimering och effektiv resursanvändning. Produkter och material är utformade för att uppgraderas eller recirkuleras och användas på nytt genom så många cykler som möjligt. Det innebär avsiktligt utformade system där produkterna är kopplade till materialcykler och utformade för demontering och återanvändning.

plaggets livscykel

från start

Textilfibrer. Den globala efterfrågan på kläder ökar samtidigt med en befolkningstillväxt och en snabbt växande medelklass. Produktionen av textilfibrer står inför betydande resursbegränsningar. Bomull och polyester utgör mer än 90 % av textilmaterialen. Bomullen är problematisk på grund utav den stora användningen av vattenresurser, bekämpningsmedel och gödningsmedel. Polyester är problematiskt då det kommer från ändliga fossila resurser, dvs. vi tömmer planetens fickor.

Nya alternativa fibrer är under utveckling. För närvarande finns det experiment med nya fibrer, såsom papper, mjölk, tång, soja etc. Dessa har alla visat sig vara stora hållbarhetsalternativ. De tillverkade cellulosafibrer har stadigt ökat de senaste åren, men den nuvarande efterfrågan är inte tillräckligt snabb för att kompensera produktionstakten på bomull. Cellulosamaterial har stor potential och upplösta tyger väntar på att bli nya produkter från upplöst massa. Ny forskning, såsom livscykelanalys, ger bättre förståelse för användningspåverkan av vattenresurser och ekosystemsresurser såsom skog. Dessa bekräftar att skogsbaseradefibrer är motiverade, men det behövs fortfarande mer forskning.

in process

Textilfiber till Klädesproduktion. Livscykel-analyser, som används för att bedöma en produkts eller tjänsts miljöpåverkan under hela dess värdekedja, visar att det är tillverkningsprocessen som orsakar den största miljöbelastningen i livscykeln hos kläder. Majoriteten av tillverkningen utförs i lågkostnadsländer. Den svenska modebranschen är idag präglad av modemärken som importerar produkter som tillverkas främst i Kina, Turkiet och Bangladesh (SCB, 2014). Textilkedjan beskrivs ofta som lång och komplicerad och innehåller flera tillverkningssteg från sömnadsfabriker till färgerier, väverier, garnspinnerier och fiberproducenter. Möjliga utvecklingssteg som har störst miljöförbättringspotential är: 1) mer hållbara fibrer, 2) mindre energiintensiva garn- och tygproduktioner, 3) en mer hållbar vätbehandling och 4) produktion av kläder med längre livslängd. Men att påverka producentaktörer och möjliggöra en förändring i produktionen är inte lätt. Cirka 96 % av modeföretagen i Sverige har färre än 10 anställda, och därför är möjligheten att ändra nuvarande struktur och standarder utomlands låg.

Modebranschen står inför flera utmaningar gällande hur man mäter miljöpåverkan, och därav har det bedömts på många olika sätt. Till exempel finns det många olika definitioner på hållbar vattenanvändning och det finns inte bara ett sätt att utvärdera vatten i en livscykelanalys. För närvarande, de standarder som används för att bedöma miljöeffekterna av kläder – de så kallade produktspecifika regler (PCR), behöver förbättras. Det finns brist på PCR för plagg i och med begränsad tillgång till data och korrekta bedömningar. Sociala frågor och miljökonsekvenser har stimulerat till olika försök att införa initiativ och standarder, såsom STWI, BSCI, Kemikaliegruppen, GOTS, Higg Index, Sustainable Apparel Coalition, Better Cotton Initiative, Clean Clothes Campaign, Fair Wear Foundation, Dresscode, NICE, SCAP, Made-By etc.

i användning

Den svenska konsumenten köper cirka 15 kg av kläder per år, av dessa går minst 8 kg textilier till spillo och endast 3 kg återanvänds. Konsumenterna skulle kunna agera mer hållbart genom att använda plaggen längre samt genom att säkerställa att återanvändbara plagg når återvinningssystem. Effekterna av sådana förändringar kan vara stora. Till exempel: om det genomsnittliga plagget används 3 gånger längre än i dag, minskas dess klimatpåverkan med 65 % och dess vattenanvändning med 66 %.

Det finns flera olika sätt för att plagg kan hållas i användning under en längre tid. Tillverkarna kan bidra genom att skapa mer hållbara plagg och genom att tillhandahålla tjänster som förlänger livslängden såsom reparation eller re-design. Konsumenterna kan bidra genom att använda plaggen längre och genom att säkerställa att oanvända, men återanvändbara, plagg når återvinningssystemet.

Konsumenter kan redan idag att agera hållbart. En första omedelbar åtgärd är att ständigt reflektera kring vad man ska klä sig i, och ansvaret som konsumenterna har för plaggen. Istället för att göra ”hållbara” val endast när de handlar bör konsumenterna reflektera och agera efter hur man kan optimera längden på användningen, även utöver den enskilda individens användningsperiod.

• Vårda plaggen för att möjliggöra återanvändning
• Möjliggöra ytterligare användning genom att lämna kläder till återförsäljare (ex. second hand)
• Tänk på transportsätt när plagg handlas
• Fråga producenter för mer information om deras hållbarhetsarbete
• Använda plagg som ett ”statement” för hållbarhet
• Investera i plagg som är av hög kvalitet (för att möjliggöra lång livslängd)
• Fråga myndigheter efter tillhandahållssätt för utslitna kläder/avfall

återanvändning och återvinning

Återanvändning innebär att plagg får en längre livslängd genom användning av en ytterligare konsument. Insamling av de kasserade kläderna sker främst via välgörenhetsorganisationer och second-hand organisationer/företag. Dessa sätt är att föredra då kasserade plagg oftast är kläder som läggs undan eller kastas när det fortfarande finns möjlighet till en längre användning innan de är helt utslitna. När plagget är helt utslitet är nästa steg att återvinna det.

För att minska den totala miljöpåverkan är det, från ett miljöperspektiv, viktigt att hantera återvinningsstegen på ett optimalt sätt. Dessa steg inkluderar energianvändning, kemikaliehantering, avfallshantering och processeffektivitet.

För att möjliggöra återvinning av alla textilier behövs sortering. Idag sker de flesta textilsorteringar utanför de nordiska länderna, där arbetskostnaderna är lägre. Detta eftersom sorteringsprocessen för närvarande är mycket arbetskraftsintensiv. All sortering sker i större skala manuellt, men automatisk sortering begärs för att effektivt hantera större mängd textilier som återvinningen (särskilt gällande kemisk materialåtervinnande) kräver. Detta automatiska sorteringssystem behöver detektorer för materialkategorisering, dvs. nya detektionsmetoder och ny märkning av textilier.

För att uppnå ett cirkulär materialflöde, måste de kasserade textilier återanvändas i nya textilier. Idag finns inga storskaliga industriella processer för att återvinna textilier till nya textilier. Detta betyder att det är ett öppet kretslopp, där det krävs tillförsel av nyproducerat fibermaterial.

Det förekommer endast en liten insamling och återvinning av icke-återanvändbara textilier i Sverige idag. De befintliga återvinningstekniker används främst för hantering av textilavfall som energiåtervinning (förbränning). Det är främst där det flesta av det svenska textilavfallet hamnar i dag, antingen på grund av brister i insamlingen av konsumenttextilavfall och sorteringen av hushållsavfall, eller på grund av en begränsning av återvinningsprocessen. Idag existerar viss mekanisk återvinning, så kallad ”down-cycling”, vilket betyder att textilen rivs isär och det mesta går till trasor, stoppning eller isolering. Det finns även ”fiber-till-fiber återvinning” där det spinns ny tråd. Sådan mekanisk fiber-till-fiber återvinning anses svårt att nå lönsamhet på då dessa har betydligt lägre kvalitet än nya fiber. Idag finns det en demoproduktion på SOEX, som producerar 50-100 ton/år återvunna bomullsfibrer till H&M. Men den återvunna bomullsfibern måste blandas med nyproducerade, s.k. jungfruliga, bomullsfibertrådar för att nå den kvalitetsstyrkan som behövs vilken nås med blandningen av 20 % återvunna fibrer och 80 % nyproducerade. Befintlig kemisk återvinning av bomull, dvs. då man använder kemikalier för att omforma fibrerna, sker i laboratorieskala idag. Polyesteråtervinning finns redan i fullskala i Asien men utgör en minimal andel av den totala textilkonsumtionen.

De textilier som kan återvinnas mekaniskt är denimjeans, bomullsplagg, rena polyesterplagg och plagg med hög yllehalt, samt hemtextilier av ren bomull eller polyester. Det är endast jeans utan elastan-inblandning som kan återvinnas mekaniskt till ny textil medan jeans med elastan omvandlas till isoleringsmaterial.

De flesta textila material bryts ner på molekylär nivå under användningsfasen genom slitage, tvättning och värmetorkning, vilket sänker kvaliteten på fibrerna inför återvinning.  Fiberkvaliteten är avgörande för att textil ska kunna materialåtervinnas. De mekaniska fiberåtervinningsprocesserna sänker kvaliteten på alla textila material. Detsamma gäller kemisk återvinning av bomull och cellulosabaserade konstfibrer, vilket begränsar antalet gånger som materialen kan återvinnas. För syntetiska material (exempelvis polyester och polyamid) finns det ingen begränsning för antalet gånger som materialet kan cirkuleras genom kemisk återvinning.

Återvinning av blandmaterial är en stor utmaning och sker inte idag. Mekanisk återvinning av blandmaterial skulle kunna ske men förutom utmaningen med kvalitetssänkning vid mekanisk separering, består ytterligare en utmaning i att syntetisk fiber generellt är starkare än naturfiber. Det går även åt mer energi för att riva isär dessa fibrer.

Övriga återvinningsprocesser kommer till stor del av det ursprungliga kemiska innehållet att elimineras genom urlakning och/eller nedbrytning.

Idag är kunskapen och kommunikationen kring farliga ämnen i textil mycket begränsad. Kemikalier som finns med i inkommande materialström vid mekanisk återvinning kommer också att finnas kvar i det utgående materialet. Det är idag mycket svårt för ett textilföretag inom EU att ställa krav på utfasning av farliga ämnen i tredje land utanför EU.